De senaste dagarna har varit ett virrvarr av känslor, tankar och funderingar.
Operationen – där finns inga tveksamheter. Jag vet att jag vill och behöver göra det. Men det betyder inte att allt känns enkelt.

Ikväll pratade jag med min man om något som skaver djupt: rädslan för att misslyckas.
Den där känslan av att inte duga, att vara en besvikelse – den har funnits med mig så länge jag kan minnas. Jag jobbar ständigt med att hitta trygghet och självförtroende. Att acceptera att en dålig dag inte är ett misslyckande. Det är svårt, men nödvändigt.

Om 26 timmar går jag över till LCD-kost. Jag har valt Modifast – fyra shakes om dagen i 14 dagar.Och sen kommer den stora utmaningen: att få i sig två liter vatten varje dag.
Men den största utmaningen av dem alla? Att sluta snusa. Jag har sju dagar kvar, och nedtrappningen är igång.

Just nu är jag skör. Jag gråter över allt.
Tanken på att inte få snusa, att köpa lördagsgodis för sista gången idag – det gör ont.
Stresspåslaget i kroppen bara av att tänka på allt som väntar. Det känns som att hela jag är i upplösning. Som att varje liten förändring rör om i något mycket större.

Men mitt i allt det här – gråten, stressen, rädslan – finns också något annat. En vilja. Ett beslut. Ett steg framåt. Jag vet att det kommer vara tufft. Jag vet att jag kommer tvivla.
Men jag gör det ändå. För mig. Inte perfekt. Inte enkelt. Men ärligt. Och mitt.