Då har jag fixat en helg på flytande – trots att familjen har ätit så mycket otroligt god mat att det nästan känns som ett hån. Jag tror i alla fall att den var god, för den luktade gudomligt. Frasigt så det knastrade sådär härligt… som korv med bröd, rostad lök och lite ketchup. Jag kan sammanfatta det med att allt de åt kändes mycket bättre än mina shakes. Men jag höll mig! Heja mig! 😂

Sämst mår jag väl egentligen när det gäller snusandet. Eller rättare sagt – att inte snusa. Jag var så sjuk igår… eller ja, det var nog abstinens. Jag har trappat ner måndag till fredag, men tog den sista prillan fredag kl 23. Så igår, lördag, var jag ett vrak: hemsk huvudvärk, illamående, frossa under fyra filtar som plötsligt byttes mot att jag badade i svett. Men jag höll mig! Och jag har inte snusat idag heller. Heja mig igen! 😂

Det är som att kroppen har gått in i full krigsberedskap. Jag är lättretlig som en ilsken ekorre, stressad över allt och inget, och hjärtat rusar som om jag just blivit jagad av en flock vildsvin. PMS:en har gjort entré med fanfarer, och utan socker eller snus som tröst är jag ungefär lika lätthanterlig som en överkokt kastrull med lock som fastnat. Det är nästan så jag borde bära en varningsskylt: “Närmar du dig – gör det med choklad, vänlighet och minst tre meters säkerhetsavstånd.” 😂 Men ändå… jag håller ihop. Typ. Och det är ju ändå något att fira!

Om exakt en vecka är det dags. Då är väskan nog packad, checklistan nedklottrad och känslorna förmodligen helt utanpå kroppen – som ett färgglatt lapptäcke av nervositet, förväntan och ren glädje. Det är så märkligt att tänka på att något jag funderat på i över 25 år, faktiskt händer nu. Jag tog beslutet för tre år sedan, sökte hjälp, kämpade mig fram – och nu är det bara sju dagar kvar. Det pirrar i magen, på det där sättet som det gör när man står i kö till något stort, typ berg-och-dalbanan man både vill och inte vill åka.

Samtidigt rullar livet på med skolstart, planering för Viktor, jakten på taxitider som känns som att försöka få tag i enhörningar, och såklart ett besök på habiliteringen. Jag försöker få ordning på Memoplanner, strukturera dag för dag, och samtidigt inte glömma att andas. Det är kaos, det är vackert, det är mitt liv – och just nu känns det faktiskt ganska fantastiskt.