Det här inlägget är personligt. Ett sådant som inte är till för att imponera, utan för att få andas.
Min sista semesterdag blev precis det jag behövde – en dag för mig själv, med tystnad, sömn och reflektion. Jag har varit så trött, både i kropp och själ. Och just idag fick jag tillåtelse att bara vara,

🏫 Skolstart med stormar

Igår var det skolstart för Viktor. Det är en utmaning varje år, men igår var det på en helt ny nivå. Från ett stort leende med lite pirr i magen – till låsning och känslostormar, allt inom 100 meter…

Jag ska inte gå in på detaljer, men det blev många tårar. Vi provade, backade, och provade igen. Jag stannade kvar. Vi bestämde en tid när han skulle gå till klassen igen – och det som är “schemalagt”, det gör man. Jag satt kvar i ett rum bredvid. 30 minuter senare hör jag:
“Mamma, det går bra. Vi kör enligt plan.”

Så jag åkte hem, tog en paus på två timmar, tog en lång dusch och fyllde på med energi.

🪄 Trollstavar och trygghet

När jag hämtade honom senare var han helt slut – men stolt över att han fixat det själv ❤️
Han tog sin trollstav, såg till att det jobbiga försvann, och allt blev bra ❤️

Han uttryckte en önskan om ett bänkpapper som är fint, men som gör att man känner sig “lugn och trygg”.
Sent igår fick jag en idé – och kl. 01:40 konstaterade jag att det var okej, även om det kanske inte blev lika snyggt som i mitt huvud 😂

🚖 Morgonrapport och helgkänsla

Han kom iväg med taxin i morse, och enligt “rapporterna” har dagen hittills gått bra.
Alltid skönt att gå in i helgen med en bra känsla 🥰

🧠 Att släppa taget

Det har varit mycket. Våren, sommarens arbete, och nu hösten – allt har snurrat på, och mina egna känslor och tankar om vad som är viktigt för mig har fått stå tillbaka.
Men idag har vi näst sista besöket på habben, efter otaliga möten sedan i våras. Skolan och taxin är igång, och just nu finns det inte så mycket mer jag kan påverka där. Jag har också avslutat det jag lovat att ordna i föreningen – skickat in, stängt ner.

Med tre dagar kvar till avresa till Kristianstad, och fyra dagar kvar till min operation, är det dags att stanna upp.
Jag behöver ge mig själv tid. Tid att packa, att landa i mina känslor, att planera och handla inför både resan och hemkomsten. Men framför allt – tid att inte stressa, att inte ta på mig något mer, att våga släppa allt ansvar.

💛 Linda, min Linda…Nu är det din tur.
Låt de kommande dagarna få handla om bara dig. Vila. Återhämtning. Och modet att släppa taget. Du förtjänar det. 💛