Egentligen mår jag oförskämt bra. Mat och dryck fungerar, jag har kommit igång med korta promenader, och den obekväma sprutan som måste tas varje kväll i tio dagar – ja, jag är halvvägs nu.

Men jag är trött. Otroligt trött, psykiskt. Känslorna har liksom legat utanpå. Jag grubblar, tänker, vänder och känner efter. Jag gråter, sen gråter jag lite till. Det känns nästan som när man kommer hem efter att ha fött barn – allt ska komma igång samtidigt som hormonerna kokar över.

Under hela veckan i Skåne grät jag inte en enda gång. Bara en mindre ångestattack på fredagen innan hemresan. Men igår kväll, när familjen gjort kväll, då brast alla vallgravar. Ni vet, när man fulgråter så man hulkar. Alla känslor och tankar blev till slut brev till närstående. Jag skrev av mig rädslor, känslor och kärlek – men jag skickade dem inte. Det kändes bättre att bara få ur mig allt.

Idag har jag sovit i omgångar, ätit mina mål, varit ute på promenad och fått jubla över att West Ham vann ⚒️⚒️.

Nu sitter jag på en bänk i solen, tittar på när Viktor tränar fotboll med sitt paralag ⚽️⚽️, och låter tankarna vandra. Reflekterar över allt som rör sig inombords. Det är mycket – men jag försöker låta det få finnas där utan att döma.

Två dagar hemma har redan varit en berg-och-dalbana, men också en påminnelse om att läkning inte bara handlar om kroppen – utan om hela jag. Jag tar en dag i taget. Och just idag känns det okej ❤️