Idag har egentligen varit en bra dag.
Viktor och jag har varit ute på äventyr – två timmar på tunnelbanan, hans absoluta favorit. Och det var fint, på riktigt. Men samtidigt har insidan bråkat hela dagen. En tung oro som legat kvar från morgon till kväll, ett hjärta som slagit utanpå kroppen och en våg som hela tiden balanserat farligt nära ångest.

Ändå gjorde jag det som behövdes: fokus på Viktor, på nuet, på åkandet som får honom att lysa.

För sanningen är ju att dagen faktiskt varit bra. Ledig tid tillsammans. Glädje i hans ögon. God mat med familjen. Och just därför känns den där inre stormen så frustrerande.

Var nöjd, Linda – du gjorde det ändå.