De sista dagarna på jobbet var en märklig blandning av lugn och pirr. Jag visste att jag var på väg åt rätt håll, men det gjorde inte avskedet mindre stort. Trettio år i samma bransch, åtta år på samma arbetsplats — och plötsligt stod jag där och gick ut genom dörren för sista gången. Kramar, tårar, skratt och den där känslan av att stå mitt emellan två världar.

Hemma satte jag mig i min nya hörna, platsen där jag ska tillbringa dagarna framöver. Det kändes ovant, men också helt rätt. Som att kroppen visste före huvudet att det här är vägen jag ska gå.

Att bli antagen till utbildningen var som att något lossnade inom mig. Jag som aldrig pluggat mer än tvåårigt gymnasium — nu ska jag kasta mig in i helt nya kunskaper. Det är både skrämmande och fantastiskt, men framför allt känns det rätt. Jag vill jobba nära människor, förstå, stötta och göra skillnad. Nu får jag chansen.

Mitt i allt detta åkte vi till Strömstad. Det var länge sen vi såg Arvid spela live — och lika länge sen jag hade matchpuls. Underläge 0–3, kvittering till 3–3 med fyra sekunder kvar och sedan vinst på straffar. Jag tror inte jag andades. Att få vara där och se honom kämpa och växa på isen gjorde mig både stolt och varm. Det påminde mig om varför jag själv vågar. Mod smittar.

Och nu står jag här. Tjänstledig. Skolstart i morgon. Ett nytt kapitel som väntar. Det känns stort, lite overkligt — men framför allt helt rätt.