Igår gjorde jag min examination i Pedagogik 2, alltså min andra kurs sen jag klev in i det här äventyret. Och jag är stolt. Stolt över att jag vågat börja plugga igen, stolt över disciplinen att planera hela kursperioden så jag faktiskt kunnat vara ledig både på sportlovet och i påsk. Jag älskar att styra min egen tid och ta ansvar för den — det är som att jag hittat ett nytt sätt att andas. ✨

Den här kursen har varit tuff. Inte “lite kämpig”, utan tuff på det där sättet där hjärnan känns som en överkokt nudel och man undrar om man någonsin kommer tänka en klar tanke igen. Jag är helt hjärntrött just nu, men mitt i allt det där finns också något annat: en stilla stolthet. En känsla av att jag faktiskt klarar mer än jag tror, även när det känns som att jag springer i motvind.

Och kanske är det därför den där tecknade bilden från helgen fastnat hos mig — bilden av den inre kampen. Den där oberäkneliga ångesten och stressen som dyker upp ibland, inte för att livet just nu är kaos, utan för att ryggsäcken jag burit så länge fortfarande är packad med gamla saker. Sånt som inte längre passar, sånt som inte längre behövs, sånt som jag nu äntligen börjar packa om.

Pedagogik 2 blev en del av det. Inte bara en kurs, utan ett sätt att förstå mig själv lite bättre. Ett sätt att växa inifrån, även när det inte syns utåt.

Nästa vecka blir lugnare med kompletteringar och betygsamtal, och det känns skönt att få landa lite. Att låta allt sjunka in. För det har hänt mycket — både i studierna och i mig.

Och sen… den 20 april drar nästa kurs igång. Men inte bara det — då börjar även min APL! Jag är så taggad och längtar massor efter sex veckor ute i verkligheten. Att få vara en del av ungdomarnas vardag, lära känna dom ännu mer, lyssna, observera, prova, misslyckas, lyckas, och framför allt: lära mig av kollegor som gjort det här länge. Det känns helt fantastiskt. 🙌

Vet ni… jag mår så sjukt bra just nu och är så lycklig.
Det här är precis där jag vill vara. ☀️