Det här kommer bli ett känslosamt, naket och ärligt inlägg. Jag är snusfri sedan fem dagar, sockerfri i tio. Jag lever på flytande kost. Och jag gråter – för allt.

Det är som att kroppen och själen har bestämt sig för att rensa ut allt på en gång. Jag gråter när en bil inte blinkar. Jag gråter när min man frågar vad han kan göra för mig. Jag gråter för att jag är trött. Och jag gråter för att jag äntligen tillåter mig att känna.

För fyra år sedan sprang jag in i väggen. Då kom känslor jag inte kunde sätta ord på. Nu är det som att de är tillbaka – men den här gången har jag inget att bedöva dem med. Jag har ätit för att dämpa allt: stress, oro, sömnlöshet, ensamhet. Jag har druckit 1,5 liter läsk zero om dagen. Jag har tröstat mig själv med mat, dygnet runt.

Men nu är det slut med det. Och kroppen protesterar. Huvudvärk, hjärtklappning, kryp i kroppen, humörsvängningar som får mig att undra vem jag är. Jag är trött – psykiskt och fysiskt. Jag har jobbat hela sommaren, sen direkt iväg på semester, och nu är jag hemma med barn och samtidigt mitt i en livsstilsförändring som skakar om allt.

Det här är inte ett inlägg för att du ska tycka synd om mig. Det är inte heller för att du ska säga att jag är duktig. Jag gör det här för att jag måste. På tisdag ska jag genomgå min gastric bypass-operation – och för att den ska bli av, måste jag sluta med snus, socker och överätning. Punkt.

Det är ett enkelt beslut att ta, egentligen. Jag vill leva. Jag vill må bättre. Jag vill kunna vara närvarande – för mig själv, för min familj. Men det enkla beslutet betyder inte att vägen dit är lätt. Den är brutal. Den är känslosam. Den är full av tårar, huvudvärk och hjärtklappning. Men den är också min.

Jag skriver inte för att jag har svar. Jag skriver för att jag vill vara ärlig. För att jag vet att jag inte är ensam. Och för att jag tror att det finns kraft i att våga visa sig svag – även när man gör det starkaste man någonsin gjort.

Så om du också gråter för att en bil inte blinkar – du är inte galen. Du är mänsklig. Och du är på väg.

Och nej – jag behöver inte låsas in. Jag behöver bara få vara i det här. Få känna, få bryta ihop, få resa mig igen. För det här är inte slutet. Det är början. Och jag står kvar.

Tack för att du läser. Det betyder mer än du tror.