En text jag skrivit, sparat & återkommit till. Sen såg jag att det tydligen är världsdagen för mental hälsa – så det känns rätt att dela med sig ❤️

Det här är inte en text om att ha allt under kontroll. Det är en text om att stå kvar, även när benen skakar. Om att vara den som stöttar, organiserar och håller ihop — men också om att våga släppa taget.

För bakom varje stark fasad finns ett hjärta som kanske kämpar med sin egen ryggsäck. Och jag har bestämt mig: jag ska vara ärlig. Med mig själv. Med andra.

Det är snart fyra år hände det.. I en vardag som rullat på en krokig väg, men som började blev stabil. Lugnet la sig & delarna bara flöt på. Då råkade jag stanna upp, slå av på takten & känna efter. En trötthet jag aldrig känt & ett flertal besök på akuten, då ”hjärtinfarkten” gav sig till känna. Efter X antal besök sa läkaren, ”jag tror du har panikångest”. Och ja, det var panikångest & jag fick rätt hjälp.

Finns nog inget jag hatar så mycket som ångest…hjärta som rusar, trycket över bröstkorgen så man inte kan andas & stickningarna i fingrarna…

Nu, fyra år senare är det inte alls i närheten av hur det var. Det går i perioder, den ligger & lurar i vassen – ibland kommer den fram. Men i en nivå där jag kan bemöta & handskas med känslorna…tankarna…

Ibland är det mycket. Tröttheten ligger som ett täcke över kroppen, tårarna bränner bakom ögonlocken, hjärtat rusar som om det försöker springa ifrån ångesten. Tankarna snurrar, känslorna trängs, och jag försöker — gång på gång — rycka upp mig. Sortera. Andas. Hitta fotfästet.

Det finns saker jag inte kan påverka men påverkar mig väldigt mycket. Självkänslan sjunker, bit för bit. Men då är min prio att göra saker & omge mig med personer som ger mig energi & lyfter mig. Jag är inte alls ute efter bekräftelse, klapp på axel eller kommentarer som, ”vad duktig du är”. 

Jag behöver bara den enkla, att ha min familj nära, FaceTime, snap eller IRL spelar ingen roll. Eller vara med ett gäng underbara människor, utan krav. En energiboost av alla kramar, skratt & sann lycka  man får av att vara en del av Blue Heroes & även My Happy place ❤️.

Men jag ger inte upp.Jag har lärt mig att handskas med resan, även när den är krokig. Tårarna får rinna. Sömnen och jag är prio i perioder.

För att våga visa sig svag — det är att vara stark

.Jag är viktig. Inte bara för att jag kämpar mig upp ur tröttheten, genom tårarna och hjärtklappningen.Utan för att jag finns där. När mina vänner behöver en axel att luta sig mot eller ord som behövt få komma ut. Jag älskar att vara den som organiserar, som stöttar, som håller koll. Den berömda spindeln i nätet. 

Det är viktigt för mig — att vara den man litar på. Att känna att jag bidrar.Att någon ser mig och tänker: ”Hon fixar det. Hon finns där.”Och vet du vad? Det gör jag. Men jag behöver också få finnas, bara som jag är. Inte bara som den som håller ihop allt. För jag är viktig. Och det räcker.

Det tränar jag på att säga till mig själv – det räcker! 

Jag skriver det här för att påminna mig själv — och kanske dig som läser — att styrka inte alltid är tyst, stadig eller effektiv. Ibland är den trött, gråtmild och full av hjärtklappning. Men den finns där. Och jag finns här. Jag är viktig & du är viktig! Och det räcker.