Jag skriver för att överleva. Med glimten i ögat, ögonblicksbilder från vardagen och en dos självdistans. För även när det gör ont – ibland särskilt då – behöver vi få skratta, känna och dela. Här är min vecka i vårdens väntrum.

Det började med en mancold deluxe—feber, ingen röst och ont överallt. Jag var redo att skriva mitt testamente med en näsduk som vittne. Men natten mot torsdag tog det hela till en ny nivå. En nivå jag inte visste fanns.

Gallstenar, njursten och att föda barn? Pfft. En piss i Mississippi jämfört med detta. Jag vaknade vid två med molvärk, och två timmar senare kunde jag knappt röra mig. Lelle försökte skjutsa mig, men det var som att försöka baxa ut ett kassaskåp med träningsvärk.

Efter 50 år med diverse kroppsliga skavanker har jag ändå aldrig behövt ringa 112. Men nu har jag gjort det. Ambulanspersonalen var fantastiska—omtänksamma, lugna, och smärtstillandet fick fem stjärnor på TripAdvisor. Men jag är nöjd med att ha testat det en gång. Tack, men nej tack till repris.

Tio timmar på akuten, sju läkare, röntgen, provtagning och fortfarande inga svar. Eftersom jag är nyopererad med gastric bypass blev det inläggning för observation. Och där började nästa kapitel.

Sal 24 – en studie i tålamod

Natten på sal 24 blev en social studie i överlevnad. Vi var tre personer: jag, tanten bredvid som höll låg profil, och mannen mitt emot som krävde 24/7 vak. Hans humör, ljudnivå och kommentarer var som en blandning av stand-up och reality-tv. Tur att AirPods finns.

Han trodde att all vårdpersonal med utländsk bakgrund behövde få allt förklarat på engelska—men helst med svenska svordomar som krydda. Det blev en salig språklig röra. Han kunde vråla “I have ONT!” med sådan dramatik att Shakespeare hade applåderat, för att i nästa andetag muttra “Far åt helvete, eller låt mig vara” till någon stackars sköterska som bara ville puffa kudden.

Vi andra kommunicerade mest med ögonrörelser och tyst samförstånd. Men mitt i all röra bjöd han faktiskt på skratt. Hans kommentarer var som hämtade ur en sketch, och ibland var det just det som behövdes för att orka med ännu en timme av väntan, smärta och undersökningar.

Fredag: hopp, smärta och ännu en röntgen

Fredagen kom med hopp om hemgång, men smärtan sa “nej du”. Ny röntgen, nya prover, och fortsatt smärtstillande. Grundsmärtan låg runt 4–5, men varje klunk vätska var som att få en spark i magen av en osynlig ninja. Röntgen visade inget tarmvred, vilket jag är innerligt tacksam för.

Natten blev okej, tack vare fasta = ingen smärta från mat och dryck. Men så kom lördagsmorgonen och den sista undersökningen. Jag hade googlat, förberett mig mentalt, tänkt “hur illa kan det vara?” Spoiler: illa.

Slangen från helvetet

En liten kopp vätska, bedövning på tungan och svalget. Känslan? Som Dudley i Harry Potter när han åt tung-hävar-kolan. Jag fick en bitring för att inte tugga sönder sladden. “Nu Linda, djupa andetag och svälj tre gånger.” Jo tjena.

Sen kom den. Slangen. Kameran. Panikångest på ny nivå. “Titta på skärmen, Linda, så får du se hur fint det blev efter operationen.” Nej tack. Jag höll sköterskorna i händerna som om de var livbojar. När det var klart och läkarna gått, kom tårarna. Och de fick komma.

Diagnos & hemgång

Sammanfattning: Allt såg fint ut efter operationen, men jag har fått ett magsår i kopplingen mellan magsäck och tarm, samt mindre sår mellan matstrupe och magsäck. Det förklarar varför varje måltid känts som en brottningsmatch med en kaktus.

Justeringar av mediciner, vila och rutiner är ordinationerna. Jag kom hem igår, sov från kl 15 till kl 12 med korta pauser för vätska, energi och medicin. Idag är det söndag. Jag mår som igår. Tar det bit för bit. Fixar lite praktiskt. Vilar. Återhämtar mig. Och lever på.

Veckans lärdom:

* Man kan skratta även när man har ont.

*AirPods är en livräddare.

* Och ibland är det okej att bara överleva dagen.