En ärligt, rakt & naket inlägg.

Jag gick in i 2025 med en känsla av att nu händer det. Jag fyllde 50, jag fick chansen att göra en gastric bypass, och livet som projektledande funkismamma rullade på i den där intensiva, kärleksfulla, kaotiska rytmen som bara vi i den världen riktigt förstår. Jag trodde att det här skulle bli året då allt vände. Men istället blev det ett av de tyngsta åren på länge.

Operationen gick precis som den skulle. Inga komplikationer, inga bakslag. Kroppen läkte fint och jag följde alla nya rutiner till punkt och pricka. Jag gjorde allt rätt. Vikten gick sakta nedåt, och självförtroendet följde samma långsamma kurva. Jag försökte vara tålmodig, försökte lita på processen.

Men vid läkarbesöket två månader senare kom orden som slog undan benen på mig: “låg viktnedgång”.

Det var som att någon drog ur proppen.
Som att allt jag kämpat för bara rann ut över golvet.
Och tanken som fastnade var: Jag får en operation – och inte ens då lyckas jag. Hur dålig är inte jag.

Samtidigt hände allt annat. Jobbet, som jag älskat i 30 år, kändes plötsligt som en plats där jag inte längre dög. Hemma kände jag mig som en blek version av den fru och mamma jag brukade vara. Jag sparkade på mig själv hela tiden, hårdare än någon annan någonsin gjort.

När jag mår så här… då faller allt.
Sömnen försvinner.
Oro flyttar in i kroppen som en hyresgäst som vägrar flytta ut.
Panikångesten – som jag hållit borta i fyra år – knackar på dörren igen.

Och min lösning? Jag äter. Inte mycket, för det går ju inte längre. Men onyttigt. Ofta. Små mängder som tillsammans blir ett stort dåligt samvete.

Till slut stod jag där med två val:
Fortsätta må dåligt.
Eller vända skutan.

Jag valde det sista.

Jag började i samtal, med rätt inriktning den här gången. Jag har en ryggsäck som är tung, fylld på i över 40 år. Nu börjar jag plocka ut stenarna – en efter en. De jag inte längre vill bära. De som inte är mina. De som aldrig borde lagts där från början.

Jag kan bara förändra det jag själv kan påverka.
Jag kan utvärdera.
Omvärdera.
Och välja om.

Så jag gjorde en plan. En strategi för min vardag. En väg framåt mot Linda 2.0. Och när jag tittar tillbaka inser jag att jag faktiskt inte varit så värdelös som jag trodde. Jag har gått ner 20 kilo på fyra månader. Jag har slutat snusa. Jag har rest mig, även när jag knappt orkade stå.

Resan mot Linda 2.0 fortsätter.
Och 2026 – då väljer jag mig. Jag ska slutföra det jag påbörjat.