Det är söndag kväll, huset har tystnat och jag sitter här med en kopp te och en hjärna som – för en gångs skull – inte känns helt slutkörd. Så jag tänkte passa på att skriva några rader om veckan som varit.

Det här var min andra vecka som student, och även om det fortfarande känns lite ovant att styra min egen tid, så börjar jag landa i det. Vi hade en onlinelektion med frågestund, och det var faktiskt riktigt skönt att få bolla tankar med både läkare och andra som pluggar liknande saker. Bara att höra att fler sitter i samma sits gav ett lugn i kroppen😊 .

En liten händelse från veckan som gjorde mig riktigt glad: om två veckor ska jag lämna in en “lära‑känna‑aktivitet”. Minst 1 000 ord, koppling till läroplanen, materielplan, genomförande, dokumentation, utvärdering… ja, ni hör ju. Men jag fick en idé som kändes klockren, och sedan gick pennan varm. När jag var klar var jag nästan löjligt nöjd – och både maken och en nära vän höll med 😍 . Det ska bli spännande att se vad läraren säger på examinationen.

Den kommande veckan är det som vanligt en inlämningsuppgift som ska göras. Ganska stor, ganska mycket att skriva. Min plan är att jobba igenom den onsdag till fredag. Men det betyder inte att jag tänker ta det lugnt i början av veckan – tvärtom. Om två veckor är det också ett tre timmar långt prov på hela Pedagogik 1, så mitt fokus nu är att plugga inför det och fortsätta bygga upp min egen struktur.

Just nu, när familjen gjort kväll och huset tystnat, är jag som mest vaken. Det är nästan komiskt hur jag kan vara helt slut mellan 19 och 21, och sedan – när alla andra går och lägger sig – piggnar jag till. Så min kväll fortsatte i min egen lilla hörna😊

På ett sätt passar studierna perfekt in i det. Jag kan lägga min energi där den faktiskt finns, inte där den “borde” finnas. Så här sitter jag nu och jobbar mig igenom sex sidor med frågor och påståenden inför examinationen. Jag samlar allt i ett dokument som jag både kan läsa och – om jag vill – spela in som ljudfil. Det känns som ett smart sätt att plugga på mina villkor.

Och på tal om lugn…

Jag är fortfarande väldigt trött, men på ett helt annat sätt än förut. Det är inte den där stressade, pressade tröttheten som jag burit så länge. Det här är mer som att kroppen äntligen fått tillåtelse att släppa taget. Jag tror helt ärligt att det är hjärntröttheten som kommer efter året som varit.

Skillnaden nu är att jag styr min tid själv. Jag vilar när jag behöver, inte när arbetstiderna tillåter. Jag sover när kroppen säger åt mig att sova. Och jag har inte kommit igång med promenader eller träning än – även om jag tänkt det – för just nu är mitt fokus att ge kroppen återhämtning. På riktigt. Inte “jag borde vila”, utan “jag får vila”💕 .

Och det gör något med mig. Det finns ett helt annat lugn i kroppen nu. Mindre stress, mer närvaro. Mer Linda‑tid.

Det är mycket som händer just nu – nya rutiner, nya krav, nya möjligheter. Men mitt i allt det där känner jag att jag sakta men säkert hittar min rytm. En rytm som inte styrs av stress eller måsten, utan av vad jag faktiskt orkar och behöver.

Det här är min resa just nu. Jag tar den i min takt, med både nyfikenhet och tålamod. Och det känns… rätt. Tack för att du titta in och läste mina tankar ❤️