Fem veckor.
Så länge har jag varit student nu. Det låter så lite när man säger det högt, men för mig har det varit fem intensiva, annorlunda, jobbiga, inspirerande och helt livsomvälvande veckor.
Jag vaknar varje dag med ett lugn i kroppen som jag inte känt på många, många år. Ett lugn som kommer av att jag styr mina dagar själv. Eller rättare sagt – jag styr mina dygn själv. Jag kan unna mig en sovmorgon. Jag kan ta tre timmars lunch och kolla Netflix. Jag kan plugga på kvällen när Viktor somnat. Jag kan ha sportlov med grabbarna för att jag redan gjort klart det jag behöver.
Det är en återhämtning och frihet jag inte visste att jag saknat så mycket.

När man är 51 år och vågar hoppa – verkligen hoppa – för att följa en liten dröm om förändring… då händer något. Inte bara i kalendern eller i studierna, utan i hela ens sätt att se på sig själv. Jag har börjat utvärdera mig själv, på riktigt. Jag har börjat ta små steg mot tryggheten och insikten:
Jag är viktig.
Jag har rätt till mina känslor och jag får visa dom. Jag har rätt till mina åsikter och jag får säga dom. Jag får stå upp för mig själv.
Jag har alltid gjort val som ska underlätta för andra. Andra ska må bra. Jag ska inte vara till besvär. Jag ska inte ta plats. Jag, som inte är särskilt bra, som inte ska höras eller synas… ja, ni fattar.
Men nu.
Nu har jag inte behov av att stå i centrum – men jag har ett behov av att stå upp för mig själv. Jag får säga vad jag känner eller tycker. Och det steget tänker jag ta varje dag.

Jag kanske inte rasar i vikt som ”alla andra” som gjort en gastric. Jag kanske inte har energin på topp varje dag. Men jag har drivet.
Jag kanske inte har en fulltecknad kalender och hundra vänner – men jag har vänner jag kan lita på, och aktiviteter som får mig att må bra.
Jag kommer aldrig få toppbetyg – men jag är godkänd.
Och jag har min familj. Min man och våra tre fina pojkar.
Där finns mitt fokus. Där finns mitt må bra.
Och vet ni vad? Jag är stolt. Stolt över den resa jag påbörjat. Stolt trots klimakteriebesvär, humörsvängningar, latmasken och att jag är petig i maten. Något måste man ju ha på minuskontot också 😂❤️ .

Och kanske är det just därför de här fem veckorna har betytt så mycket. För varje dag jag vaknat med det där nya lugnet, varje gång jag planerat mitt dygn på mina villkor, varje liten insikt om att jag faktiskt får ta plats i mitt eget liv — allt det ledde fram till idag.

För idag hade jag mitt allra första betyg samtal!
Det efter den muntliga kompletteringen i Pedagogik 1. Och jag fick ett D.
Ett D som jag är sjukt stolt över. Inte för att det är högsta betyg, utan för att det är mitt första steg. Min första kurs.
Min första riktiga bekräftelse på att jag kan det här — trots en mentor som varit sjuk halva tiden, trots att livet rullat på, trots att jag ibland tvivlat.
Men jag fixade det.
Jag fixade det för att jag vågade hoppa.
För att jag vågar fortsätta.
Och nu fortsätter jag.

Nu väntar Pedagogik 2. Veckans planering sitter redan på tavlan, strukturen är på plats och drivet finns där.
Det här är bara början, så nu kör vi 🙌