Så här står jag nu.
Inte där jag trodde jag skulle vara – men precis där jag behöver vara. Jag lär mig, jag växer, jag fortsätter. Och varje steg är mitt.

Det var ett tag sen jag skrev, och det finns många orsaker till det. Vardagen såklart – skola, jobb, träningar – men också en annan sida. En djupare sida.

Jag har både pratat och skrivit om det tidigare: att det här inte bara är en viktresa, utan också en mental resa. Och den mentala biten… den är förmodligen den största utmaningen av dem alla.

Det har snart gått sex veckor sedan min gastric bypass, och åtta veckor sedan jag började min flytperiod. Jag är expert på att kritisera mig själv. Just nu jämför jag mig med andra – med dem jag opererades samtidigt som, med folk på sociala medier. Jag ser hur de går ner snabbare än jag, och det har grott i mig ett tag. Besvikelsen när jag ställer mig på vågen är tung.

Men jag vet ju! Jag vet att jag gör det jag ska. Jag äter 5–6 gånger om dagen, varje portion runt 150 gram, varav 85–100 gram är protein. Jag rör på mig – även om jag vet att jag kan öka.

Det gick så långt att jag sa orden:
”Inte ens när jag äntligen får göra den här operationen, så lyckas jag gå ner i vikt.”

Och nej, jag har inte gått upp. Jag har gått ner – men ”bara” 13 kilo.

Så jag bokade tid med kliniken och en dietist. Vi hade ett jättebra samtal, och jag fick flera ögonöppnare. Saker jag egentligen vet – men som är sköna att höra från någon annan.

Jag ska sluta säga ”bara”! Jag har gått ner 13 kilo. Det är 13 mjölkpaket som inte längre finns i min kropp. Det är fantastiskt. Jag ska sluta jämföra mig med andra – jag gör min egen resa.

Ett tips jag fick: sluta följa alla dessa Facebookgrupper jag gick med i när jag fick mitt operationsdatum – ”Gastric bypass-gemenskap” och liknande. Gå bara in när jag själv vill.
Sluta väga mig varje dag – gör det en gång i veckan istället.
Våga se det här som en lång resa, där första avstämningen faktiskt är efter ett år.
Inte börja räkna kalorier – fortsätt äta som jag gör, tänka på vilka kolhydrater jag väljer, och minimera socker.

Jag är jag. Min resa är min. Mina framsteg och platåer är också jag.
Ingen annan kan göra Lindas resa – det är jag som skriver manus och producerar.

Och vet du vad?

Jag är rätt nöjd med regissören. Hon är envis, hon är känslig, hon är rolig när hon är trött och hon glömmer aldrig att packa extra mellis. Hon har hjärtat på rätt ställe, även när vågen inte visar det hon hoppats på.
Så jag fortsätter. Med kärlek, med skratt, med lite svett – och med mjölkpaketen bakom mig ❤️❤️